Psykologiprofessorn som svarade på frågan ingen ställt

För inte allt för länge sedan satt jag på ett seminarium som hölls av en professor i psykologi. Vi kom via ämnet ifråga in på att prata om privat beslutsfattande i miljöfrågor, närmare bestämt vid återvinning. I detta forum luftade jag då spontant en mycket liten men ändå existerande spänning jag har när jag sorterar återvinning i hemmet, nämligen den som skapas då jag måste ta beslut om i vilken omfattning jag vill återvinna också mindre delar av förpackningar, det vill säga eventuellt demontera dessa och återvinna dess ingående delar, samt hur lätt utfört detta bör vara för att jag ska ägna mig åt det eller hur mycket tid jag känner att det är rimligt att lägga på detta. Nu ”hoppar” dock professorn plötsligt ur sin roll som professionell beteendevetare och universitetspedagog och förklarar för mig i ungefärliga ordalag:

- Nej, jag tror inte du ska känna att du behöver vara så noggrann när du återvinner!

Men det var ju inte det jag ville samtala om, alltså den praktiska hanteringen av återvinning eller vad vi som medborgare bör göra eller bör slippa göra ifråga om detta, utan det var förstås beslutsfattandeprocessen jag avsåg att samtala om. Så varför valde då psykologiprofessorn att svara på en fråga ingen egentligen ställde, nämligen hur rimlig en mycket noggrann sortering av återvinningsmaterial egentligen är? Ja, jag tolkade detta som ett exempel på ett fenomen som kan vara ganska intressant att uppmärksamma när du samspråkar med din omgivning. Det är egentligen en reaktion på en egen inre spänning man har, och svaret på frågan ingen ställde är istället ett sätt att övertyga sig själv om att man själv har tagit rätt beslut, eftersom man innerst inne inte känner sig helt säker på det.

Jag har kommit på mig själv med att ett antal gånger svara på sådana frågor ingen har ställt. Som exempel kan jag nämna att jag vid något tillfälle inför andra förklarat just hur säkert det har varit att resa med ett litet barn till en specifik plats, när ingen egentligen någonsin ifrågasatt detta. Jag svarade således på frågan ingen ställt: ”Är det helt säkert att resa dit med ett så litet barn?” Osäkerheten fanns inom mig; frågan fanns inom mig. Så jag använde min omgivning som svepskäl till att få höra min egen röst övertyga mig själv om att jag hade gjort rätt val, eftersom jag egentligen inte var helt säker på detta. På samma sätt var psykologiprofessorn sannolikt innerst inne lite osäker på att hon sorterade sin återvinning på ett tillräckligt etiskt försvarbart sätt, så hon svarade högt på frågan: ”Går det bra att inte sortera återvinningen i detalj?”, trots att ingen ställt frågan.

Jag rekommenderar dig att börja lyssna både till dig själv och andra och hur du och de ibland i övertygande ordalag svarar på frågor ingen ställt. I förlängningen tar det sig också i uttryck i att individer börjar ge andra individer råd med avsikt att försvara sitt eget beteende. En förälder förklarar: ”Nej, barnen tar inte skada om de får nå’n liten godisbit eller lite glass då och då!” En bilist förklarar: ”Ja, men där kan du ju gasa på lite! Där finns inga hus eller utfarter.” Eller en religiös människa ringer på din dörr och förklarar för dig hur världen är beskaffad och på vilket sätt du kan förändra ditt liv för att få en ljusare framtid. Den sistnämnda personen är sannolikt tämligen övertygad om att du inte kommer att ”nappa” på erbjudandet, men själva processen att förbereda sig för en argumentation rörande varför hen själv faktiskt har valt att sälla sig till en specifik världsåskådning och sedan aktivt gå runt och verbalt svara på frågor ingen ställt är oerhört kraftfull när det kommer till att övertyga sig själv om att man gjort rätt val, eftersom osäkerhet kring detta säkert uppstår med jämna mellanrum.

Jag hade en chef som vid en anställning av en framtida kollega gång på gång upprepade hur kompetent denna människa var, hur hon skulle komma att lösa vissa problem och hur hon hade ”koll på läget”. Det var ingen av oss andra som någonsin hade ifrågasatt att så var fallet, utan detta upprepande av denna förväntan var sannolikt ett symptom på att denna chef faktiskt inte kunde garantera att den framtida medarbetarens kompetens och ”koll på läget” skulle vara nog för att skapa de resultat hon hoppades på. Därför svarade hon flera gånger högt på frågan ingen ställde: ”Kommer problemen vi har verkligen att lösa sig om vi anställer person X?”

När du hör hur en person försöker övertyga andra om något, så fundera på om någon verkligen explicit ifrågasatt det som personen försvarar. När vi skenbart försöker övertyga andra genom att svara på frågor ingen ställt, så försöker vi i själva verket ofta i uttalade verbala ordalag övertyga oss själva om att vi gjort rätt val. Var uppmärksam på det, för det visar på hur våra övertygelser sällan är så svartvita som de låter på ytan, och att osäkerhetens gråskala ruvar strax där under.