När tränaren stoltserar med hygienfaktorer

Någon gång på 2010-talet satt jag på en föreläsning med tränaren för det svenska herrlandslaget i fotboll. Jag och ett par kollegor skulle lyssna på en föreläsning på temat ledarskap, och det jag väljer att skriva om i denna blogg är det han valde att säga om idrottarnas kost, vilket jag reagerade starkt på. Han sa något i stil med:

- Nå't ska vi vara bäst på! Så vi ska vara bäst på mat!

Kan hända är det inte så många andra än mig som reagerar så pass kraftigt på detta uttalande, men jag ska förklara varför det är uppseendeväckande att man betalar en föreläsare stora pengar för att han ska stå och säga sådana saker.

Hade tränaren ifråga varit kock hade jag köpt matpratet. Alla ledare har en slutleverans till kund att tänka på. För en kock handlar det om en målgrupp kunder som ska bli nöjd med sitt restaurangbesök. Idrott är för den betalande slutkunden underhållning och det är framgångsrika idrottsresultat som gör denna målgrupp nöjd. För både idrottare och kökspersonal är aktiviteten förstås ett arbete, men hur framgångsrik gruppen uppfattas är till största del en fråga om slutkundens upplevelse. Tänk dig nu att det är en kökschef som säger något i stil med.

- Nå’t ska vi vara bäst på! Så av all kökspersonal i Sverige ska våra medarbetare ha bäst fysik!

Detta skulle sannolikt inte öka restaurangens inkomster eller höja dess rykte. Att fokusera också på mindre detaljer är förstås insiktsfullt. Att betona vikten av att ett nyttigt leverne är sunt, oavsett om det handlar om hur mycket någon som arbetar i ett kök rör på sig eller exakt vad en idrottare stoppar i sig på hotellet dagarna innan en match. Men att göra något sådant till ett självändamål, det vill säga att vara bäst på dylika specifika detaljer, kan mycket väl komma att bli en suboptimering. Att en restaurang skulle ha som ambition att ha Sveriges mest spännande alkoholfria dryckesval är mer logiskt, även om också det är en suboptimering. Att ett idrottslag skulle ha turneringens bästa fysik är också det förstås avsevärt mer logiskt. Men även detta är en suboptimering.

Faktum är att slutprodukten inte är avhängig att gruppen är bäst ifråga om någon enskild dimension. Att få en grupp att bli högpresterande handlar om att 1) motivera och träna medarbetaren till att kunna prestera på en hög nivå på ett individuellt plan, samt 2) att motivera och träna medarbetarna till att kunna prestera bra också i grupp. Därtill kommer att ansvara för att sådant som organisation, arbetsmiljö och teknisk utrustning är god nog för att möjliggöra detta. Sådant som att förse idrottare med sund mat under en turnering är en så kallad hygienfaktor, och på det sättet ökar man i någon liten grad förutsättningarna för den enskilda idrottaren att individuellt sett prestera på en hög nivå. Att i en turnering vara tredje bäst rörande fysik eller fjärde bäst rörande passningar med rätt destination kommer sannolikt att öka chanserna till framgång mycket mer än att under turneringen vara allra bäst på kost.

Varför väljer någon då att lyfta fram en hygienfaktor som något märkvärdigt, så som att du påpekar för en gäst som besöker dig hemma hur väl isolerade fönster du har i huset, när hen sannolikt är mer intresserad av att du är ett trevligt sällskap. Jo, det handlar om tydliga och lätt kommunicerade framgångar. Problemet är dock att denna typ av framgång som nämnd idrottsledare lyfte fram inte var skapad av gruppen, så som ett bra passningsspel till exempel hade varit, utan det var främst skapat av honom. Han tog in en kostexpert och kommunicerade sedan sin konkreta idé för oss i stolsraderna. Problemet är också att en sådan insats inte motiverar medarbetarna eller belönar dem för goda prestationer, varför jag omnämner insatsen som en ”hygienfaktor”. Organisatoriska framgångar är ofta svåra att beskriva i ord och är ofta en mix av många simultana och komplexa insatser och skeenden. Det handlar mer om ett slags fruktsamt tillstånd i organisationen, vilket kan ses knutet till en långsiktigt framvuxen kultur.

Men en sådan föreläsning, lik den jag lyssnade till, fokuserar på ledaren. Vi var i mitt beskriva fall tänkta att höra denne tränares ”visdomar”. Så något måste han ju säga. Det en framgångsrik ledare pysslar med på dagarna är ofta ganska oglamoröst att beskriva i ord, särskilt med tanke på att en sådan ledare sannolikt mest är intresserad av medarbetarnas prestationer, inte sin egen. Jag har själv upplevt den besvikelse mina samtalspartner har visat (om än försökt dölja) när jag har förklarat mina egna framgångar som chef i termer av ”uthållighet”, ”pragmatism”, ”lyssnande” med mera. De hade sannolikt hellre velat höra mig lyfta fram en hygienfaktor vilken ökat förutsättningarna för mina medarbetare att prestera, så som att implementera ett smart system eller omorganisera verksamheten på något särskilt sätt. Sådana uttalanden hade satt fokus på mig och hade varit konkreta samt lätta att kommunicera. Men att lyfta fram sådana personliga insatser tar fokus från medarbetarnas prestationer och kan därför vara direkt demoraliserande för organisationen. Dessutom blir sådana enskilda insatser lätt till självändamål och suboptimeringar.

En framgångsrik organisation behöver inte vara bäst på någonting. Istället är den sannolikt bra på många saker. Att kunna vara bäst på någonting specifikt har enkom det värdet att man kan uttala att man är bäst på det. Är det skapat av gruppen så medför det ändå en stolthet, vilket kan ha motiverande effekt, även om det ofta också medför viss stress inför att upprätthålla sin position som nummer ett. Men är det skapat av ledaren så har det inte ens någon motiverande effekt. Det har endast en effekt på dem som lyssnar på denna ledare. Det vill säga om de låter sig imponeras av det.