Tillfredsställelsen i att utrota ett myrsamhälle

Varje år invaderar myror ett av sovrummen i vår villa. Det rör sig om små och ganska harmlösa myror. Men ändå! Man vill inte ha myror i sitt hus. Varje år ställer jag ut en myrdosa, det vill säga en dosa med gift, ett gift som myrorna älskar och tar med sig till sitt näste, vilket därmed på ett högst effektivt sätt utrotar hela myrsamhället. Dagen efter att dosan placerats ut är myrorna borta, så när som på en och annan individ, och på det hela taget är problemet löst fram till ungefär samma tidpunkt nästkommande år.

Det ligger något tämligen tillfredsställande i att med ett så enkelt och kostnadseffektivt grepp utrota ett helt samhälle av gud vet hur många individer. Det har uppstått en konflikt mellan min familj och ett otal små problemindivider, effektivt organiserade för att överleva och föröka sig och orsaka allt större problem. Men jag ”städar undan” problemet i en handvändning. Detta är lite av en fantasi. Hur ofta går det att lösa en sådan komplex konfliktsituation i en enkel handvändning?

Vi går inte sällan runt och fantiserar om den enkla men perfekta lösningen på våra problem. En genial idé eller kanske en innovation som plötsligt löser upp våra effektivitetsdilemman. En förändring som plötsligt löser upp en konflikt, så som att Leif slutar eller Maggan byter område. Kanske sitter du och sliter ditt hår över schemaläggning och gång efter annan fantiserar om den där luckan eller öppningen som plötsligt effektiviserar schemat och du därmed med ett leende på läpparna kan ta helg. Dessa plötsliga framgångar uteblir dock allt som oftast. Och även när de någon gång uppstår, så visar det sig i normalfallet, då man analyserar dem, att dessa till synes ”plötsliga” lösningar egentligen är en effekt av ett långsiktigt och enträget arbete fördelat över många individer, och har alltså tagit stora resurser i anspråk, trots att de känns som ”en skänk från ovan”. Och interpersonella konflikter löses sällan heller dessa enkelt och snabbt, utan en konfliktlösning är ofta ett resultat av en lång och enträgen och/eller en dramatisk och upprivande process.

Oavsett om det gäller sakfrågor eller relationer så gör den kloka bäst i att arbeta med problem ett steg i taget, och inte allt för mycket sukta över framtida, lättuppnådda lösningar. Att vara pragmatisk och föredra små steg i taget handlar inte om att ha brist på ambition eller sakna driv, utan det handlar om att förstå vikten av att pröva sig fram snarare än att tänka sig fram. Oavsett om det rör ett tekniskt problem eller en konfliktsituation så finns det en risk för att vi sitter på vårt kontor eller i ett konferensrum tillsammans med några väl valda kollegor och vänder och vrider på problemet och försöker skapa en lösning. Detta är oftast ett väldigt ineffektivt sätt att arbeta med problemlösning. Den tiden man sitter och funderar över och fantiserar kring ”smarta” lösningar hade istället kunnat läggas på att utforska problematiken praktiskt.

Kunskap skapas bäst genom att man prövar sig fram; Att pröva ett försök till lösning, trots att man misstänker att det kommer att orsaka en del problem, att sätta sig ner och prata med en konfliktpart, trots att det känns en smula olustigt och trots det finns risk för att situationen för stunden blir något värre. Sådana tillvägagångssätt är dock obehagliga, så därför är risken stor att man istället ägnar sig åt något som är betydligt trevligare och mindre ångestskapande, nämligen att ensam eller i grupp fantisera över de plötsliga och ”smarta” lösningar som kanske finns ”där ute” och som skulle lösa problemet, liksom som utan att man ansträngde sig.

Ackumulerat sett är dosan med myrgift ett resultat av stora investeringar av olika sorters resurser, som för mig som slutkonsument dock råkar vara en smidig lösning på mitt problem. Men det har forskats på och prövats fram i små steg länge och väl innan det kunnat erbjudas till mig till ett rimligt pris. Detta arbete är ett resultat av pragmatiska försök över lång tid med robust kunskapsbyggande som vinst. Enkla lösningar på tuffa problem är allt som oftast en fantasi, och även de lösningar som synes uppstå plötsligt är sannolikt egentligen ett resultat av ett långsiktigt och pragmatiskt arbete fördelat över ett antal individer. Men för mig känns det inte så när jag utrotar myrkolonin som invaderat vårt hus, utan för mig är det som om en fantasi slår in. Ett potentiellt stort och komplext problem orsakat av en stor mängd individer löses av mig genom en minimal insats. Mycket tillfredsställande!