Politikern som slant med tungan

Någon gång under covidpandemins högtryck satt jag i min bil och lyssnade på P1. I ett inslag inkluderandes en kortare intervju med utbildningsminister Anna Ekström (jag har tyvärr inte återfunnit inslaget för referens här) kommer jag ihåg hur hon rörande att under pandemin införa distansundervisning för gymnasieskolor gång på gång betonade vilket förtroende hon hade för gymnasieeleverna, hur hon var övertygad om att de kunde klara av denna utmaning och hur hon förväntade sig att de var vuxna nog att kunna ta detta ansvar. Mot slutet av intervjun blir hon dock lätt provocerad av reportern, och med antydning till irritation i rösten avslutade hon med att benämna dessa ungdomar som ”ungar”, varvid hon sa något i stil med att de ”får skärpa sig”. Även om jag är lite osäker på hennes exakta formuleringar, så är jag helt säker på att hon använde uttrycket ”ungar”, vilket också är det jag kommer att ta tillvara på här.

Detta är inget inlägg för att hänga ut nämnd minister. Det hon gjorde efter att ha upplevt en lätt känslorörelse var helt enkelt att i misstag ge uttryck för en högst förståelig och mänsklig oro, nämligen att vissa av Sveriges gymnasieelever trots allt inte skulle leva upp till hennes uttalade förväntningar på dem som mogna och ansvarstagande individer. Men att hon alltså i slutet av intervjun på detta sätt effektivt underminerar allt tidigare uttalat, alla politiskt korrekta och strategiskt genomtänkta fraser, gjorde att jag bokstavligen skrattade rätt ut där jag satt för mig själv. När känslorna fick lite mer utrymme i hennes hjärna så förvandlades de ansvarstagande unga vuxna individerna till ”ungar”.

Jag vill påpeka att jag inte nödvändigtvis ser detta som något respektlöst eller problematiskt i sig. Jag har vid ett antal tillfällen intervjuat vad jag uppfattat som både sympatiska och kompetenta chefer som dock har uttryckt att de ibland känt sig som föräldrar bland barn. Men att vara förälder är ju bland det finaste man kan vara! ”Pappa” kommer alltid att förbli min finaste titulering. Precis som det kom sig vid intervjuns slut när ministern för en sekund släppte på skärpan och lät känslorna ta överhanden, så är det också vanligtvis ganska långt in i ovan nämnda samtal som cheferna tar till ordval lika ”förälder”. Då vågar man låta fasaden falla lite grann och visa upp en mer mänsklig sida av sig själv. Man kan ju faktiskt vända på alltihop och påstå att det är den här föregående ”korrektheten” eller ”fasaden” som är det lite komiska.

Men är det över huvud taget möjligt eller ens önskvärt att som ledare inte upprätthålla en fasad? Kan man som ledare vara precis som man är, helt autentisk, helt ”naken” och transparent? Jag skulle direkt svara ”nej” på den frågan. Det finns något som brukar omnämnas som autentiskt ledarskap, men det avser inte att bete sig på samma sätt i konferensrummet som man gör hemma i vardagsrumssoffan en lördagskväll. Att vara ”autentisk” eller ”transparent” handlar snarare om att iklä sig en roll som ligger så pass nära ens grundpersonlighet att den faktiskt går att upprätthålla under långt tid samt att den är grundad i värderingar man faktiskt står för. En ledare som till exempel låtsas stå för vissa särskilda värderingar, men i grund och botten inte gör det, kommer förr eller senare att låta sina sanna värderingar skina igenom och personen kommer inte att framstå som ”äkta”, utan istället kommer omgivningen att börja misstänka dolda agendor. Det man säger till sina kollegor på lunchrasten sipprar förr eller senare ut i verksamheten, och har detta då varit respektlöst så blir också fasaden nedlortad. Den roll man tar på sig på arbetet bör vara något man kan vara öppen med. Jag brukade förklara för mina medarbetare att jag intog en roll när jag var på arbetsplatsen och att jag förstås betedde mig något annorlunda hemma. Även om medarbetarna i mitt fall logiskt sett hade kunnat räkna ut det ändå, så kan det vara värt att påpeka sådant här för medarbetare, eftersom de trots allt sannolikt upplever att de bara ser en version av sin chef. Påpekar man att man besitter en särskild roll när man går till jobbet så riskerar man inte att framstå som falsk när man någon gång ibland ”bryter karaktär”, och därmed börjar medarbetarna eventuellt inse att det är rimligt att också de gör detsamma, det vill säga anstränger sig på ett särskilt sätt under arbetstid, på ett sätt de inte behöver göra hemma.

Att vara ärlig med att man intar en roll när man går till arbetet är också att vara så transparent som möjligt. Men då måste rollen som sagt ligga ganska nära den privata personen. En politiker känner antagligen att det inte är möjligt eller lämpligt att ens insinuera att det hen säger och gör inte till hundra procent skulle vara en del av den privata personen. Den offentliga personen, eller fasaden, är det enda vi som konsumenter av hens politiska ideologi är tänkta att komma i kontakt med, och när fasaden spricker, som i slutet av intervjun, så kan det bli lite komiskt. (Upplevs personen istället som osympatisk, så kan det till och med bli obehagligt.)

Som ledare i en organisation kommer man ibland att ”försäga sig”, likt Anna Ekström i intervjun. Har man inga problematiska privata värderingar så kommer detta sannolikt inte att få några allvarligare följder. Lite mer komplicerat blir det om man tillhör dem som, likt politiker, inte vill prata om att man iklär sig en roll när man är på arbetet. Vi ”vanligt folk” behöver dock inte bry oss om sådant, utan kan vara ärliga med hur verkligheten förhåller sig. Man har en roll man spelar på arbetet, eller inom politiken, en liten variation av den person man är där hemma. Och ibland kan man ”slinta med tungan”, vilket i sin tur kan komma att utgöra ett underlag för intressanta samtal kring vilka vi egentligen vill vara och bör vara på jobbet.